Distinktionskorpral Jonas Axel Gifting Jonsson
född 4 februari 1856 i Ore socken, död den 6 april 1934

Jonas Gifting har tidigare berörts två gånger på denna hemsida.
1/ Om distinktioner och graden distinktionskorpral
2/ En snapsvisa till korpral Gifting och Orsa kompani

Här nedan följer en artikel om hans liv och leverne som privatman

Ur Dalregementets kamratförenings årsbok Armborstet år 1956 saxar vi en artikel av HELFRID DALFORS, 1891-1976, folkskollärare, skribent, lottachef).

Längst söderut i Dalbyn i en trevlig röd timmergård bodde korpral
Gifting, mannen bakom de bevingade orden om Orsa kompani.
Om hans liv och leverne som soldat och korpral äro väl upp­gifterna många och välkända. Men det kunde kanske roa Arm­borstets läsare att få höra litet om Jonas Giftings tillvaro som, så att säga, privatman mellan mötena och nappatagen med man­narna i Orsa kompani.
Att han var en stor spjuver och skämtare, får man snart reda på, då man börjar tala med Dalbyfolket om honom. Inte heller kan man misstaga sig på, att hans skämtlynne och infall voro burleska och hans repliker mustiga men även lustiga.
Särskilt utsatta för hans upptåg och kvicka tunga voro "rättvikarna", som också innefattade Boda-borna. Eftersom Giftings stuga låg alldeles vid landsvägen, kunde ingen vägfarande heller undgå hans uppmärksamhet.
En gång kom några rättviksbönder åkande. Det var vinter och de hade brädskrindor efter hästarna och sutto nu i godan ro och slöade. Då kom Gifting ifatt sista släden. Det blev tal om de dåliga tiderna och rättvikar'n beklagade sig, hur eländigt han hade det. Till slut sa Gifting: "Kansje du'ant tak yver hövde hell?" "Nä, nog e' ä' då satans järro nog", gnällde Bodakarlen. "Men då ska du få nu då", sa Gifting, och innan den stackars körsvennen visste ordet av, hade Gifting vänt skrindan upp och ned över honom. Mannen hojtade och skrek under skrindan och kamraterna skyndade till. Men då måste Gifting ta' till harvärjan, rätt så krigare och korpral han var.
Jonas Gifting byggde stugan, då han skulle gifta sig. En dag tillfrågades han av en bekant, hur långt han kommit på bygget. Jo, stugan var färdig snart, menade Gifting, "an't i haft undo enreisböska da' sänje ska stå".
Gifting var en driftig jordbrukare, och som andra småbönder arbetade han i skogsbruket om vintrarna. Han körde timmer och hade huggare som arbetade åt sig.
Då en granne sporde honom om det var mycket snö i skogen, svarade han: "Jaa! Den är inte så djup, men den ligger så vitt åt" (vida omkring). Också ett sätt att uppskatta snömängden! En gång ansågo huggarna, att de tjänade för litet, och så hotade de med strejk. Kraven framfördes till Gifting. Förvånad såg han upp från timmerkälken: "E're slut på skojen nu då?" frågade han. "Neej", sa huggarna helt konfunderade. "Ja, wenså högg'ent ni fler trär då, så ni tjäner mer?" sporde arbetsgivaren, och med det var strejken avblåst innan den börjat.
Fast arbetsdagen var dryg och lång och arbetet hårt och slit­samt orkade i alla fall den tidens kärnkarlar skoja friskt i tim­merkojan, där elden värmde den sida man vände åt eldpallen, medan andra sidan isades av draget från de otäta väggarna. Där flög kvickheterna mellan männen, och där hittade man på upptåg hur tokiga som helst, och då trivdes Gifting som fisken i vattnet. Där han var med, blev aldrig tiden lång.
Jerkers-Jerk från Gulleråsen var kamrat med Gifting. Gullerås­bon hade ett mycket ståtligt skägg. En kväll frågade Gifting, om han fick köpa avverkningsrätten till skägget för fem kronor. Leve­ransen skulle ske på viss tid. Utan att tänka på följderna gick Jerkers-Jerk med på affären, och betalningen erlades. Så tog Jonas saxen och verkställde kalhuggning på ena ansiktshalvan, och så hängde han upp saxen. Litet ängsligt undrade Jerkers-Jerk, om Gifting inte skulle fortsätta. Nej, Gifting gillade trakthuggning och skulle inte avverka mer nu. Och så fick Jerkers-Jerk gå med ett halvt skägg, tills det behagade Gifting att avverka resten.
En kall vintervkäll var Gifting på väg till sin koja. Vid vägen låg en annan koja, där ett lag skogsarbetare bodde. Gifting skulle förstås titta in. Just då hade man där en stilla stund kring sista brännvinsskvätten. Den var upphälld i kaffekopparna, och det var bara en ynka skvätt i var.
Gifting slog sej ner och pratade. Männen sutto där och höll i sina koppar. Slutligen frågade Gifting, om han inte finge smaka. Nej, det var ju ingenting att dela på, menade karlarna. Ja, men om han inte tog mer i var kopp än en död fågel kunde dricka?
Karlarna skrattade och sa, tog han inte mer, fick han väl smaka.
"Tack", sa Gifting och halade kvickt upp en stelfrusen talgoxe ur fickan. Så doppade han talgoxens näbb i kopp efter kopp. Litet enfaldigt tittade karlarna på sina förstörda snapsar. Men Gifting sa' adjö och gick ut, och snart klingade hans bjällror helt lustigt på fortsatt färd. Nog fick man tänka sig för, innan man gav sig i kast med Gifting.
Sade man förr att någon varit på hospitalet, var det ju liktydigt med att vederbörade ej var vid sina sinnens fulla bruk.
Så hände sig att en Bodakarl kom till Dalbyn på midsommar­dans. Han var mindre belåten med tillvaron och tyckte tillfället var lämpligt att göra sig lustig på Giftings bekostnad. Flinande vände han sig till denne och sa: "Ocka van't de je å du, som vonom på hospitale' samgång!" "Jo, mytje riktigt", sa Gifting i faderlig och överseende ton, "mytje riktigt. I vart öjtskriva som riktig i."
Gifting hade en god hälsa. Men en gång blev han sjuk. Under tillfrisknandet fick han en dag besök av nämndeman Björling. För honom berättade Gifting om, hur illa däran han varit. "Men varför tog du inte hit doktorn då?" undrade Björling. "Doktorn! Nej du!
ska säg, di' att landshövding Holmkvist hade summo sioka å han tog dit duktern. Landshövdingen dog han, men i liv i !"
Drastisk är historien om, när en kamrat och trätobroder till Gifting dött. Ett halvår efter skulle en Dalbybo hälsa på hos Gif­tings svärfar, som flyttat till "Skävi" som det heter. Då skickade Gifting följande hälsning med: "Hälsa Sammils-Mas att i a' fått brev frå" — och så nämnde han den dödes namn.
— "Wen sto a' ti' dä då?"
"Ja du är kunde'nt i läso, för ä' va så swide", (bränt) gen­mälte Gifting beklagande.
Man kan nog förstå att det stilla livet i den lugna byn kunde bli påfrestande för en man med Jonas Giftings kynne.
Men då kom tjänstgöringen som korpral med välkomna avbrott i enformigheten. På Romme träffade han kamrater från alla hörn av Dalarne. Då kunde också hans slagfärdighet och satiriska infall flöda över stackars beväringar.
Ja, det var inte fritt utan att även befälet fick en släng av sleven ibland. Men korpral Gifting var diplomat och förstod att ställa sig, som det heter.
När jag år 1929 intervjuade honom angående "Orsa kompani" sa han: "Inte kunde jag gå ut och rapportera, vad pojkarna sa', när jag bad dem lova, att inte dricka för mycket. Se, det var inte utan att jag var omtyckt av både befäl och meniga, och då måste jag ställa så, att jag inte förargade någon part och så sa jag: "Kapten, Orsa kompani lovar ingenting bestämt! Men", till­lade han och skrattade, "hade jag vetat, att både biskopen och landshövdingen skulle härma mig, skulle jag bättre lagt mina ord på minnet, för jag har sagt mycket jag, som de kunde använt."
Vid samma tillfälle berättade Gifting om en händelse, som inträffade ungefär samtidigt med episoden vid Komtillmåtta gäst­givargård. Ett par beväringar hade begått någon mindre förseelse och skulle enligt kaptenens mening ha någon sorts straff. De skulle
få gräva en timme i kaptensboställets trädgård. Kaptenen visade på ett trädgårdsland som skulle vändas. Korpral Gifting skulle övervaka arbetet. På korpralens fråga, hur mycket de skulle gräva; svarade kaptenen att de skulle gräva så mycket de hunno på en timme. Han hyste väl inga högre tankar om gossarnas arbetslust.
"Nu gossar, ska ni visa vad ni kan", sa' korpralen menande, och villigare beväringar kunde aldrig ha förnöjt en korpral. Snart var landet vänt och så fortsatte man att vända gräsmattor och blomsterrabatter. Gossarna voro trygga i medvetandet om, att eventuellt obehag skulle drabba korpralen. Efter en timme rap­porterade Gifting: "Kapten, grävningen verkställd enligt order!" Kaptenen gick ut för att inspektera. Man kan förstå hans häpnad inför den syn han mötte, och han frågade, vad detta skulle betyda. Gifting stod där helt kavat och svarade, att ordern lydde, att mannarna skulle gräva så mycket de hunno på en timme, och så mycket hade de hunnit!
Gärna talade den gamle soldaten om krigarlivets nöjen och mödor. Särskilt roade det honom att göra jämförelser mellan förr och nu i soldatutbildningen. En ung pojke frågade vid ett tillfälle, om det under Giftings tid var tillåtet för beväringen att begagna sprit. Då svarade den forne korpralen litet mångtydigt att "det var inget straff på att supa, men det var straff på att inte tåla brännvin!"
Så slutar jag mitt lilla försök att skildra Jonas Gifting med att säga, att hans son omtalar honom som en stillsam och snäll familjefader. Han var en duktig arbetsmänniska, som själv ur skog och vildmark odlade upp sitt hemman, en god och hjälpsam granne och stor barnvän. Han lärde byns pojkar, att när de mötte Gifting, då skulle de först hälsa och sedan ropa: Giv akt! Då ställde sig Gifting i stram givakt och gjorde honnör — ofta hade han sin uniformsmössa på sig. Detta roade pojkarna, och de ville gärna möta Gifting.
Nu är distinktionskorpralen nr 5 Jonas Gifting vid Orsa kompani borta sen tjugo år. Men han efterlämnar minnet av en ovanligt färgstark personlighet, och länge än skall historierna om och av Gifting berättas och sprida förnöjelse i vår by.